Facebook har verkligen revolutionerat det där med att komma ihåg födelsedagar. Har man skrivit in sin födelsedag där så ser man vilka vänner som fyller år direkt när man loggar in. Behändigt för någon som jag. Jag glömmer oftast mina vänners födelsedagar.  I dag är min födelsedag och gratulationerna har ramlat in, tack så mycket. Annat var det för några år sedan då jag vid ett frukostbord uppe i Luleå muttrade ner i en tallrik yoghurt att det minsann var min födelsedag i dag.  – Va! Du fyller väll år den 5:e var reaktionen från min kära vän.  Som sagt, i dag är min dag men den är oundvikligen lik vilken sketen måndag som helst, FÖRUTOM alla fina grattisar då förstås!

Apropå Facebook  föresten, just nu funderar jag över #3

Ska jag krama kon? Kolla tandstatus? Vad gör jag, det är ju farligt? Vars är pappa? Han som i dag får ångest när jag kör bil. Det är nog mamma som har tagit kortet för hon är lite mer ”det som inte dödar…” Jag gick inte på dagis, nä mina föräldrar ställde in mig med en kalv i ett kalvbås. Tomten fick inte mina nappar utan  pappa slängde ut alla genom ett fönster en natt.  Undra hur många gånger man satt fast i leran nere vid silon och med fast menar jag fast! Enda utvägen därifrån var att försöka lirka fötterna ur stövlarna.  Jag var en lycklig unge och är så tacksam för min uppväxt, den var fin.

Låt mig presentera mitt lilla helvete till rabatt. Den är sorglig. I vardagsrummet ligger, vad jag tror är resterna av en gammal säng och de ska förhoppningsvis bli en del av den nya rabattbänken jag tänkte bygga. Nu till frågan, vad ska jag så?

Tidsfascisten Anna vandrar mot Arlanda Express biljettkontor ute på perrong 1. Snabba steg hörs bakom mig och jag blir omkörd av en lång man i min egen ålder. Själv strosar jag fram eftersom jag har några timmar till godo på flyget.  Krånglar mig igenom en snurrdörr och ser att en av biljettautomaterna är upptagen av ett par som verkar ha problem. Går vidare och ställer mig bakom killen som stressade om mig.  Han vänder sig om och synar mig. – Vill du dela en biljett med mig frågar han. En biljett med Arlanda express kostar 240 spänn men på helgerna kan man åka 2 för 280. –Jag har bara 100 kronor i kontanter

– Vi kör på det, blir ändå billigare för mig säger han.

– Vi får bara en biljett så vi måste sitta bredvid varandra säger han sen.

– Kan jag nog stå ut med, tänker jag fast det blir problem mellan hjärnan och munnen så jag säger det högt.

Han är Norrlänning det hörs. Väl på tåget får jag veta att han är polis uppe i Kiruna, har ett förhållande i Stockholm och att hans plan lyfter om 40 minuter.

– Jag är livrädd för att bli lämnad, säger han. Det går inte att pendla som vi gör. Jag flyttar ner hit i augusti.

-Får du jobb som polis här?

-Nä jag måste nog göra något annat.

– Är det värt det?

– Jo det känns så jävla rätt!

Under 20 minuter pratar vi förhållanden, om att bli lämnad/lämna och om att gå vidare. Vi konstaterar att vissa inte går vidare utan blir bara bittra.  Vi pratar jobb och drömmar och barn, hon hade visst 2 från ett tidigare förhållande.

– Skulle hon lämna mig nu skulle jag bryta ihop konstaterar han.

20 minuter har gått och vi är framme. Han ställer sig vid dörren för att rusa till ett plan som han är sen till.

– Lycka till, säger jag.

– Tack säger han och så springer han allt vad benen håller.

När jag kommer upp till terminal 4 hör jag att man ropar ut ett namn som ska ta kontakt med gaten till Kiruna. Han kom nog med det där planet ändå. Hoppas det fungerar, det där med förhållandet, flytten, jobbet och barnen.