Tidsfascisten Anna vandrar mot Arlanda Express biljettkontor ute på perrong 1. Snabba steg hörs bakom mig och jag blir omkörd av en lång man i min egen ålder. Själv strosar jag fram eftersom jag har några timmar till godo på flyget.  Krånglar mig igenom en snurrdörr och ser att en av biljettautomaterna är upptagen av ett par som verkar ha problem. Går vidare och ställer mig bakom killen som stressade om mig.  Han vänder sig om och synar mig. – Vill du dela en biljett med mig frågar han. En biljett med Arlanda express kostar 240 spänn men på helgerna kan man åka 2 för 280. –Jag har bara 100 kronor i kontanter

– Vi kör på det, blir ändå billigare för mig säger han.

– Vi får bara en biljett så vi måste sitta bredvid varandra säger han sen.

– Kan jag nog stå ut med, tänker jag fast det blir problem mellan hjärnan och munnen så jag säger det högt.

Han är Norrlänning det hörs. Väl på tåget får jag veta att han är polis uppe i Kiruna, har ett förhållande i Stockholm och att hans plan lyfter om 40 minuter.

– Jag är livrädd för att bli lämnad, säger han. Det går inte att pendla som vi gör. Jag flyttar ner hit i augusti.

-Får du jobb som polis här?

-Nä jag måste nog göra något annat.

– Är det värt det?

– Jo det känns så jävla rätt!

Under 20 minuter pratar vi förhållanden, om att bli lämnad/lämna och om att gå vidare. Vi konstaterar att vissa inte går vidare utan blir bara bittra.  Vi pratar jobb och drömmar och barn, hon hade visst 2 från ett tidigare förhållande.

– Skulle hon lämna mig nu skulle jag bryta ihop konstaterar han.

20 minuter har gått och vi är framme. Han ställer sig vid dörren för att rusa till ett plan som han är sen till.

– Lycka till, säger jag.

– Tack säger han och så springer han allt vad benen håller.

När jag kommer upp till terminal 4 hör jag att man ropar ut ett namn som ska ta kontakt med gaten till Kiruna. Han kom nog med det där planet ändå. Hoppas det fungerar, det där med förhållandet, flytten, jobbet och barnen.