Ett år äldre men inte ett dugg klokare

Har spenderat helgen i Stockholm. Har fyllt år och stöttat/suckat över en som sprungit 5 mil. 5 mil är mycket. Så mycket att det knappt går att förstå. 5 km kan jag förstå. Inre Trehörningsjö till Trehörningsjö, det är 5 km.  Jag ska nog satsa på att bli duktig på 5 km i stället för 5 mil. Lite fåfänga är det också. Folk som springer långt tenderar att se ut som levande döda. Glömmer aldrig när jag åkte bil till Östersund för läge sedan. På en regnig E45:a möter jag människor som sprungit några mil vare dag ända från Italien. De hade kunnat få en roll i vilken Zombiefilm som helst. Inga problem alls.

Ett år äldre men inte ett dugg klokare

Veckans träning del 2: Skogen

I tisdags sprang jag hem från jobbet. Det är 13 km från jobbet och hem så det låter ju jävligt duktigt. Jag liftade dock en bit för att slippa den värsta backen. Nu liftade jag lite längre än vad själva backen var så den totala sträckan hem blev 7,5 km. Jag skulle springa en väg genom skogen hem som jag aldrig sprungit förut. Alla jag pratade med gav intrycket att det inte gick att springa fel bara man höll åt höger hela tiden. Jag sprang fel mest hela tiden kändes det som. Det gick åt mer energi att titta i telefonen om jag var på rätt väg än på själva springandet. Jag sprang förbi hus där i skogen som uppenbarligen var bebodda och jag tänkte att ska jag bli kidnappad och inlåst någonstans så är det nu. Hela skogen andades en sådan där känsla som man annars bara hittar i skräckfilmer. Men det gick bra jag kom hem till slut. Mentalt helt slut.

Sedan undrar jag en sak. Hur tänker de som utformar träningskläder? Jag vill gärna ha telefonen med mig när jag springer. Skulle man springa vilse, bli kidnappad eller bryta foten känns det som om att en telefon kan vara bra att ha. Problemet är att man inte har någonstans att förvara den. Min löparjacka har en minimal ficka där allt ska få plats. Och allt är i mitt fall telefon och nycklar hem. Det är knappt det går. Måste hitta nån bra lösning för det där. Vet inte om det finns sådana där förvaringsfickor som man sätter på armen för telefoner som min. Den är gigantisk.

20140408_171133

Veckans träning del 2: Skogen

Det kan gå

Det där med att springa. Jag har lyckats ta mig runt på två 7 km rundor på ca 1 timme den senaste veckan. Om jag bara springer lite mer så ska det nog inte vara omöjligt med en mil på en timme. Jag går 5 minuter sedan springer jag 5 minuter i en timme och så kommer jag så långt som jag kommer. Jag hade lagt upp detta pass i runkeeper och tanken var att den skulle säga till när jag skulle byta tempo. Det gjorde den de 2 första gångerna sedan la den av. Förbannad jag blev. Men jag tycker fortfarande inte att det är kul att springa, det är ungefär lika lyckobringande som att betala räkningar, rensa kattlådan och gå till tandläkarn. Tråkigt men nödvändigt, så ser jag på det.

Det kan gå

Kors i taket och konsten i att kraxa slem

Jag har varit ute och sprungit, där har ni korset. Jag har kraxat slem och kan fortfarande inte göra det med någon sorts heder i behåll.  Jag hatar allt vad motion heter.  Men jag glömmer lätt hur djupt rotat detta hat är. Jag var ute och kuta i går också, jag klarade en 5 kilometers runda i hyfsat lunktempo och i någon tillfällig sinnesförvirring så tänkte jag att detta kanske är min grej ändå. De e inte min grej men jag tänker göra några försök i veckan ändå, det skall bli en del av den grå vardagen.

Här har min min runda i dag.

250 meter. Jag springer igenom en svärm av någonting. Eftersom jag redan flåsar ordentligt så får jag in något av flygfäna i munnen och min första hostattack börjar.

500 meter. Akut smärta framsida smalben. Ignorerar. Inget ska få stoppa mig nu.

1000 meter. Något stoppar mig. En stängd fårgrind. Jag får en framtidsvision där jag ser mig själv, smidig som en gasell, hoppa över grindarna. Jag är inte riktigt där än.

1500 meter. Är inne i stora skogen. Blir paranoid, ser stora djur överallt. Stora skogen tar för övrigt ca 5 minuter att ta sig igenom.

2000 meter. Det börjar bli jobbigt, jag känner hur slemmet börjar bildas nere i halsen. Försöker tänka bort det och laddar i stället för långa backen.

2500 meter. Långa backen. Som också är överjävligt brant! Nu sköljer alla minne från min misslyckade skidkarriär över mig.  Härlig känsla. Försöker kraxa upp lite slem men det slutar att att jag står och halvkräks där mitt i backen. Ger upp och börjar med tjuriga steg gå i stället.

3000 meter nästan hemma. Springer i hjulspår med halvlångt gräs och denna gång blir jag nojig över små djur i stället. Här finns det säker 1000 fästingar tänker jag och börjar springa fortare med överdrivet höga steg.

3200 meter. Hemma svettig och flåsande undersöker jag mina ben efter fästingar. Kraxar slem samtidigt. Är glad över att jag bor i en fårhage och att ingen annan förvirrad motionerande människa går förbi och ser mig.

3 sketna jäkla kilometrar. Patetiskt.

Kors i taket och konsten i att kraxa slem