…och en eldsvåda i hjärnan.

0,4 % har mitt kära fack garanterat mig i löneökning i år.  Jag satt och fantiserade ihop ett brev till facket där jag skulle fråga om inte de där kronorna gick att skänka till sagda fack som en liten morot för kommande avtalsperiod.

…sen så går det inte att släcka det som brinner i huvudet med ett redigt glas whiskey. Nu vet jag det. Whiskey gör att man kräks, ett geni blir man bara tillfälligt.

Jag vet inte varför jag började och jag kan faktiskt inte förstå varför jag slutade. Började gjorde jag någon gång när jag var 16 år . Gymnasiet. Grupptryck. Lina, Elin och Anneli, det coola lilla helvetesgänget introducerade mig till ett beroende utan begränsningar.  Jag har ALDRIG snusat lös. Där gick min gräns.  Beroende blev bara tyngre och tyngre. När jag var längst ner på botten, Luleåtiden, så var det nog en dosa General om dagen.  Brytningen kom när visdomständerna skulle bort. Jag drog 3 visdomständer på en och samma gång. Detta är fakta jag brukar dela med mig av när jag vill verka lite tuff. Efter detta fanns det som inte utrymme för snus i min sargade mun.  Så, jag bestämde mig för att det var dags att sluta. Jag började snusa nikotinfritt snus till dess att jag läste i aftonbladet att tandköttet   började ruttnade av detta. Jag slutade helt. Jag snusade inte på över ett år. Inte en snus efter en öl, inte en snus efter en kopp kaffe. Nej. Jag hade slutat.  Jag vet faktiskt inte vad som fick mig att börja festsnusa. Men det var så det började igen. Detta var för ca 2 år sedan. Det har varit en liten berg och dalbana sedan dess. Jag har dock aldrig gått tillbaka till General Portion.  Det klarar jag inte av, det är för hårda grejer.  Jag tror inte detta är slutet på historien. Jag kommer att trilla dit igen.  Det enda jag sparar är lite pengar.  Det är inte motivation nog.

Jag har slutat snusa. Fråga INTE för vilken gång i ordningen.  Väldigt demonstrativt slängde jag en halvfull snusdosa i soporna i morse.  Som vanligt när jag slutar snusa så börjar jag knarka godis i stället. Sitter just nu och undrar om det går att smälta ner en si så där 10 Kinder Maxi chokladbitar och äta dem med sked.  Det är ett vansinnigt tomrum som snuset lämnar efter sig, jag fyller det med choklad och internet shopping.  Det är förnedrande att plocka upp saker från soporna men kinderchokladen är faktiskt slut nu.  Man ska aldrig sluta, bara börja.

Husguden som sjöng det. Jag konstaterar bara att jag är det. Typisk svensk.

På flygplatsen i Milano sitter jag och läser en bok. En yngre man sätter sig bredvid mig, han har solglasögon på sig inne.  På knagglig engelska frågar han var jag kommer ifrån. Jag är typisk svensk, när man sitter och läser en bok så vill man inte ha mänsklig kontakt. Jag lägger ner boken och förklarar att jag är från Sverige.  Han skiner upp och förklarar att han ska flytta dit, till Sverige! Jaha tänker jag, du ska studera?  Nääää eller jooo han skulle nog studera men inte på någon skola, han ville jobba och lära sig språket allt eftersom.  Jag bara nickar instämmande och ler. Han förklarar att han gillar att resa och att han flyttade till Italien för 10 år sedan från Marocko.  Det blir dags att borda planet och jag ursäktar mig och springer på toa, tänker att han tappar nog bort mig i kaoset som blir när tokjävlarna från easy jet ska försöka få ombord alla. Jag kommer tillbaka och ställer mig i kön, han hittar mig direkt. Samtalet fortsätter och han frågar mig om Sverige, vilka ord man använder när man säger hej, tack osv.  Han delar med sig alldeles för mycket oviktig information om sig själv. Han har sagt upp sin bostad i Italien och har en exflickvänn från Finland. Jag är typisk svensk, jag presenterar inte ens mig själv med efternamn.  Det är dags att gå till planet och jag hinner några meter före, kommer in på planet och får faktiskt en fönsterplats. När jag sätter mig så inser jag att detta var ett sjukt dåligt val. Det är två lediga platser bredvid mig.  Mannen lyckas missa mig och går förbi!  Andas ut. Hinner inte andas ut riktigt fullt innan han sitter bredvid mig. – Varför ropade du inte när jag gick förbi? frågar han. Därför att jag är typisk svensk och tycker inte riktigt det är nödvändigt? Han fortsätter att fråga om svenska ord och jag ser ingen annan utväg än att skriva ner några på papper. Han är alldeles för nära. Jag är typisk svensk men den osynliga väggen ser han inte.  Jag stoppar in musik i öronen och tar upp min bok, tänker att det borde signalera att jag inte vill bli störd.

Varje gång han stör mig är det genom att lägga en hand på min arm, jag börjar undra om det är något fel på min termostat, är den inte inställd på extrem kyla? Han vill veta hur man säger please, snälla snälla kvittrar han. Jag är typisk svensk och tycker att han inte bör missbruka det ordet. Han försöker på ett skämtsamt sätt förklara att jag har stulit han plats, att han alltid brukar sitta vid fönstret. Jag är typisk svensk och undrar vad fan som är fel med karln.  När han frågar om han får lägga huvudet på min axel så att han kan sova så morrar jag fram ett NO! Jag är typisk svensk och skulle hellre gå genom eld än att låta en främling på ett trångt flyg lägga huvudet på min axel.  När vi landat föreslår han att vi ska byta mailadresser. Jag avböjer detta erbjudande men önskar honom lycka till. Hans chanser att överleva i Sverige? Jag är så jävla cynisk att jag säger noll.

Ska jag skriva ett riktigt inlägg och slänga upp massor av bilder. Just nu är fokus på annat håll. Det gäller att dricka upp vinet man har i glaset och njuta av solen när den tittar fram. I dag har varit en väldigt slö dag med endast en lång promenad och glassätande på schemat.