Om att sluta snusa, för 10:e gången

Jag vet inte varför jag började och jag kan faktiskt inte förstå varför jag slutade. Började gjorde jag någon gång när jag var 16 år . Gymnasiet. Grupptryck. Lina, Elin och Anneli, det coola lilla helvetesgänget introducerade mig till ett beroende utan begränsningar.  Jag har ALDRIG snusat lös. Där gick min gräns.  Beroende blev bara tyngre och tyngre. När jag var längst ner på botten, Luleåtiden, så var det nog en dosa General om dagen.  Brytningen kom när visdomständerna skulle bort. Jag drog 3 visdomständer på en och samma gång. Detta är fakta jag brukar dela med mig av när jag vill verka lite tuff. Efter detta fanns det som inte utrymme för snus i min sargade mun.  Så, jag bestämde mig för att det var dags att sluta. Jag började snusa nikotinfritt snus till dess att jag läste i aftonbladet att tandköttet   började ruttnade av detta. Jag slutade helt. Jag snusade inte på över ett år. Inte en snus efter en öl, inte en snus efter en kopp kaffe. Nej. Jag hade slutat.  Jag vet faktiskt inte vad som fick mig att börja festsnusa. Men det var så det började igen. Detta var för ca 2 år sedan. Det har varit en liten berg och dalbana sedan dess. Jag har dock aldrig gått tillbaka till General Portion.  Det klarar jag inte av, det är för hårda grejer.  Jag tror inte detta är slutet på historien. Jag kommer att trilla dit igen.  Det enda jag sparar är lite pengar.  Det är inte motivation nog.

Annonser
Om att sluta snusa, för 10:e gången

2 reaktioner på ”Om att sluta snusa, för 10:e gången

Kommentarer inaktiverade.