I dag hade jag ställt klockan på 08:30 en timmes tillbakavridning resulterade i en väldigt tidig söndag. Full av ny energi for jag faktiskt och tränade. Innan lyckades jag ringa och väckte en kollega och vi gjorde planer för resten av dagen.  Det är konstigt hur nya bekantskaper kan få en att tänka om, tänka lite annorlunda. Jag vet att jag i grund och botten är en ganska negativ person, en som gärna i ifrågasätter och är misstänksam. Det känns som om jag har fått lite ny energi och det här är normalt den tiden på året som jag har väldigt lite energi. Visst önskar jag att jag kunde fara hem och hälsa på föräldrarenheten lite oftare men nu bor jag här och livet är bra just nu.

Jag fattar inte vad jag har gjort. I dag har jag haft en personlig konsultation med Jill på träningskompaniet. På något sätt, fråga mig inte hur, gick jag därifrån som en ny person. Den personen som lämnade Träningskompaniet tycker tydligen om att träna styrka! å gärna 4 gånger i veckan! Den Anna som gick ut tyckte också att det lät som en jättebra ide att träna dubbelpass 2 gånger i veckan. -Va ambitiös och duktig du är! utbrast Jill vid ett tillfälle. Min hjärna skrek NEJ men min mun sa -ja man måste ju ta tag i träningen.  Jag är ju för fan dum i huvudet. 2 pass i veckan kanske ett är väll där min verkliga ambitionsnivå ligger.  Ja det är väll bara att bita i det sura äpplet. På onsdag har jag genomgång av gymmet med Jill’s man Henrik och på fredag har jag bokat in mig på mitt första dubbelpass, Core och spinning.  Jag hatar mig själv.

Jag har en sån inbjudan på Facebook. Paltfest med utropstecken. Hade det inte varit dryga 90 mil hem hade jag klickat ja jag kommer. Jag minns hur hela klassen for på paltfest i Luleå en vinter. Vi gick över isen i mörkret till en av våra klasskamraters föräldrar. En trevlig tillställning.  Det borde anordnas fler paltfester.

…kan fenomenet ”kedjebrev” leva kvar när man börjar närma sig 30?  Nu tycker jag verkligen alla ytliga bekanta som känner med sig att de har skickat något sort kedjebrev till mig de senaste dagarna ska ta åt sig.  Jag tycker det är så jävla löjligt. Kedjebrev sysslade man med när man var 8! och man hade en naiv förhoppning om att 14 chokladkakor skulle dimpa ner i brevlådan. Men det gjorde det ju aldrig, varför? Därför kedjebrev är bluff och fungerar inte.  Liksom jag så sågar Wikipedia fenomenet kedjebrev

En mer otrevlig variant är spådomsliknande kedjebrev, där mottagaren råds att skicka brevet vidare till ett visst antal personer inom en viss tid. Lyckas man kommer något fantastiskt att hända, misslyckas man står det ofta att en hemsk olycka kommer att drabba en inom det närmaste dygnet. Det är förstås ren rappakalja, men kan uppfattas som mycket obehagligt av vissa personer.

Så… alla som någon gång i framtiden funderar på att skicka ett kedjebrev till mig, snälla låt bli, för er egna skull.  Så bra. Inga fler kedjebrev till mig och så levde vi ändå lyckliga i alla dagar.

Ok de först 4 veckorna här hade jag varken soffa eller säng. Jag sov på en extrasäng i vardagsrummet och ungefär så här såg det ut.

Ok det ligger en soffa där men ni förstår nog vilken misär jag levde i.

Nu se mitt vardagsrum ut så här och jag måste faktiskt säga att jag är nöjd.

Jag har packat upp alla mina prylar och fått upp min falska stringkalsong på väggen.

Tiger, snobben och dalahästarna är här.

Stolen har fått ett fårskinn och iden är självklart snodd, utan ursäkter, av Frida.

Min Harry-litografi borde få en ny ram. Den gamla ramen gick sönder under ett korsdrag på Sveavägen 2.

Soffbordet är sprillans, köpt på myrorna för nästan ingenting.

Bilder på sovrummet kommer när jag fått nån jäkla ordning där. Små steg, man ska inte stressa. Imorgon kommer det bilder och arbetet med att klä dörren fortsätter. Ha de.

Förresten, blomman bredvid teven är 12 år gammal (minst) och har flyttat lika många gånger som jag. Vi gör high five varje vår för ännu ett år av överlevnad.