I tisdags sprang jag hem från jobbet. Det är 13 km från jobbet och hem så det låter ju jävligt duktigt. Jag liftade dock en bit för att slippa den värsta backen. Nu liftade jag lite längre än vad själva backen var så den totala sträckan hem blev 7,5 km. Jag skulle springa en väg genom skogen hem som jag aldrig sprungit förut. Alla jag pratade med gav intrycket att det inte gick att springa fel bara man höll åt höger hela tiden. Jag sprang fel mest hela tiden kändes det som. Det gick åt mer energi att titta i telefonen om jag var på rätt väg än på själva springandet. Jag sprang förbi hus där i skogen som uppenbarligen var bebodda och jag tänkte att ska jag bli kidnappad och inlåst någonstans så är det nu. Hela skogen andades en sådan där känsla som man annars bara hittar i skräckfilmer. Men det gick bra jag kom hem till slut. Mentalt helt slut.

Sedan undrar jag en sak. Hur tänker de som utformar träningskläder? Jag vill gärna ha telefonen med mig när jag springer. Skulle man springa vilse, bli kidnappad eller bryta foten känns det som om att en telefon kan vara bra att ha. Problemet är att man inte har någonstans att förvara den. Min löparjacka har en minimal ficka där allt ska få plats. Och allt är i mitt fall telefon och nycklar hem. Det är knappt det går. Måste hitta nån bra lösning för det där. Vet inte om det finns sådana där förvaringsfickor som man sätter på armen för telefoner som min. Den är gigantisk.