Men det gör jag inte, men jag borde. Det är först nu, 6 år efter det att jag faktiskt började intressera mig för foto som jag tycker att jag är bra på det. Känns som om jag har hittat en stil som jag är trygg i. Jag borde visa det mer. Jag borde fota mer.

När man bodde i Norr då var inte avstånd ett problem. Dorotea låg på bekvämt avstånd från allt. 20 mil till Umeå, 18 mil till Östersund och 16 mil hem till föräldrarenheten. Att åka fram och tillbaka till Östersund för att shoppa en dag var ju inget.

När man flyttar ner till Söder så har man hunnit passera 3 landskap på 18 mil. Här nere är det helt plötsligt långt till allt. På nått konstigt sätt så bor jag mitt i ingenstans.

Det är drygt en vecka kvar till dess att jag ska åka upp. Förra semestern gjorde jag denna resa i ett svep. Jag minns känslan då när jag landade på E4.an i Gävle. –Snart hemma, tänkte jag. Snart hemma?  Det var 42 mil kvar då. De längsta 42 milen jag någonsin kört. 40 mil var det också mellan Luleå och Trehörningsjö. Minns när jag satte mig i bilen kl 23:00 på kvällen och körde ner till Tre-sjö för att närvara på ett bröllop dagen efter. Sedan körde jag tillbaka dagen efter igen.

Min norrländska avståndsbedömning är borta, 10 mil känns som en evighet. Tur att jag kan landa i Gävle denna gång och hälsa på Vera & Andreas. För mig gör de bra mycket mer nytta i Gävle än Milano om man säger så.

”-Jag har vänt på tröjan nu, och kalsongerna för dom var också ut och in!” Det är från Monchichi kollegan jag får denna information i slutet på dagen. Han dök upp i en felvänd t-shirt i morse och jag var inte sen på att påpeka hans lilla misstag.  En annan kollega berättade att han sovit max 2 timmar i natt, en mardröm hade varit orsaken. -Har du sett Tron? frågar han mig. Nä men jag vet ungefär vad den handlar om, det är någon som har kommit in i ett dataspel.” -Jag drömde att jag var fast i ett exel-dokument. Dom där cellerna som exel är uppbyggt av, det gick inte att komma där i från.” Kollegan ser tagen och lite skärrad ut när han berättar om denna otäcka mardröm. Jag kan ju inte reagera på annat sätt än att gapskratta. Har jag sagt att jag gillar min smått vrickade kollegor, i vilket fall så gör jag det. Jag gillar dom skarpt.

Åååå jag hade ju lämnat alla dessa hästar bakom mig. I ett annat liv fanns Pontus, Lady, Indira och Misselin. Men det var länge sedan. Nu på kort tid har folk börjat peta med vassa föremål på en punkt i huvudet där de där hästarna finns. Först var det hästtjejen som sa att jag kunde ju följa med henne på en tur när hon ändå skulle ut med svartingarna. Sedan var det tokan Lotta som tyckte att vi skulle börja rida i Ulricehamn. Så nu sitter jag här å försiktigt kollar jag på lite kläder, hjälmar och snygga ridstövlar. Tur att Hööks bara ligger 40 min bort 🙂