När man bodde i Norr då var inte avstånd ett problem. Dorotea låg på bekvämt avstånd från allt. 20 mil till Umeå, 18 mil till Östersund och 16 mil hem till föräldrarenheten. Att åka fram och tillbaka till Östersund för att shoppa en dag var ju inget.

När man flyttar ner till Söder så har man hunnit passera 3 landskap på 18 mil. Här nere är det helt plötsligt långt till allt. På nått konstigt sätt så bor jag mitt i ingenstans.

Det är drygt en vecka kvar till dess att jag ska åka upp. Förra semestern gjorde jag denna resa i ett svep. Jag minns känslan då när jag landade på E4.an i Gävle. –Snart hemma, tänkte jag. Snart hemma?  Det var 42 mil kvar då. De längsta 42 milen jag någonsin kört. 40 mil var det också mellan Luleå och Trehörningsjö. Minns när jag satte mig i bilen kl 23:00 på kvällen och körde ner till Tre-sjö för att närvara på ett bröllop dagen efter. Sedan körde jag tillbaka dagen efter igen.

Min norrländska avståndsbedömning är borta, 10 mil känns som en evighet. Tur att jag kan landa i Gävle denna gång och hälsa på Vera & Andreas. För mig gör de bra mycket mer nytta i Gävle än Milano om man säger så.