Fick en avi från posten en dag att jag hade ett brev att hämta på ICA. Det var för stort för att gå ner i brevlådan. Jag hade ingen aning om vad det var men när jag väl öppnade så var det en illustration från bästa Vera. Nu har den fått en ram och blivit upphängd i sovrummet. Nu har jag en tavla som heter Ensam och en annan som heter There are plenty of fish in the sea 🙂

Jag läser att vissa redan har börjat planera julen och varför inte? För många är det den i särklass viktigaste högtiden på året. Julen var oerhört viktig för mig också fram till år 2010. Vi la inte så mycket krut på presenter till födelsedagar utan (mamma framför allt) la allt krut på julen. Även om man var 25 år gammal så fanns det löjligt mycket presenter under granen.  Vi klädde alltid granen dagen innan och den hade bara ljus och röda kulor i sig. Mammas gamla glaskulor skulle alltid hänga längst upp så att inte katterna kunde få tag på dem. Föll de i golvet så gick de sönder precis som de gör i kalle ankas jul. Katterna fick plastkulor att leka med. Vi eldade alltid för mycket i öppna spisen och lagom till Svensson Svensson var det olidligt varmt i vardagsrummet.

 2010 var året mamma blev sjuk och samtidigt som merparten av befolkning satt bänkade framför Kalle så gick jag genom dörrarna på Psyket där mamma låg inlagd. Om jag minns rätt så var hon den enda patienten där, alla andra knäppgökar hade fått åka hem för att fira jul men mamma var för sjuk. Vi öppnade presenter, spelade kort och åt pepparkakor. Och så grät vi, mamma över kaoset i hennes huvud och jag över situationen.

 Året efter blev bättre men förväntningarna på julen har i vår familj skruvats ner till ett absolut minimum. Huvudsaken är att det finns något som liknar en gran och att det finns något som kan liknas vid julmat på bordet. Kanske står det en tjock porslintomte i ett hörn. Det är inte så viktigt längre. Huvudsaken är att vi får va tillsammans vår lilla familj. Allt glitter, pyssel och presentpapper spelar ingen roll alls. Saken är den att jul i vårt hem aldrig kommer att bli som det var före 2010 så vi tar det lite som det kommer. Det är ganska skönt, att ta det som det kommer, julen är som vilken helg som helst fast med mer mys.

Ok, Ullared är byn och gekås är jättevaruhuset. Jag klev upp o6.00 och gjorde mig i ordning för att fara ner till Halland. Gekås öppnar 07.00 och jag tänkte att ju tidigare jag är där desto fortare får jag fara hem. Gekås är vansinne förpackat i ett butiksformat. Man blir knäpp när man petar in 5 kronan för att få loss vagnen (som är i jätteformat). Jag visste precis vad jag skulle ha men det gick åt h-vete direkt när jag kom innanför dörren och såg att de hade ett mycket bra erbjudande på höstlökar. Sen gick det bara utför men det gick fort utför. Jag hade en full vagn och stod i kassan redan 09.30. Jag kom hem med 56 varor som jag inte visste att jag behövde. Det går inte att komma i från att Gekås är vattenhålet för män med förlorade kroppar och kvinnor med svanktatueringar som syns. Folk hasar runt i foppatofflor och mjukbyxor. Men det är kul, det är en upplevelse och man får sitt shoppingberoende mättat för ett tag framöver. Men tror man att man åker till Gekås för att göra fynd så tror man fel. Visst det är jättebilligt men det är så billigt att man köper 2 stycken i stället för en. Av mina 56 varor så var det max 20 som var planerade.

Min farmor har alltid välstädat. En av anledningarna är att om hon skulle bli sjuk och ambulanspersonalen skulle behöva gå in, ja då ska hon inte behöva skämmas över sitt skitiga hem i alla fall. Vackert, ambulanspersonalen ska minsann inte behöva rynka på näsan åt lite damm i hörnen. Jag minns en gång uppe i Luleå, Veronica och Jenny kom på besök i min smått kaotiska lägenhet. Jag skämdes som en hund över hur det såg ut. Detta var precis i början på vår vänskap och det kanske var därför, vi kände inte varandra så bra. Efteråt så tror jag att vi struntade lite hur det såg ut hos varandra. Man kryssade mellan saker i hallar och man lyfte bort lite kläder från soffan för att kunna sätta sig.

Nu sitter jag och läser en artikel om just detta, att skämmas över sitt stökiga hem. tydligen är det lite av ett storstadsfenomen.