Ska jag krama kon? Kolla tandstatus? Vad gör jag, det är ju farligt? Vars är pappa? Han som i dag får ångest när jag kör bil. Det är nog mamma som har tagit kortet för hon är lite mer ”det som inte dödar…” Jag gick inte på dagis, nä mina föräldrar ställde in mig med en kalv i ett kalvbås. Tomten fick inte mina nappar utan  pappa slängde ut alla genom ett fönster en natt.  Undra hur många gånger man satt fast i leran nere vid silon och med fast menar jag fast! Enda utvägen därifrån var att försöka lirka fötterna ur stövlarna.  Jag var en lycklig unge och är så tacksam för min uppväxt, den var fin.

Låt mig presentera mitt lilla helvete till rabatt. Den är sorglig. I vardagsrummet ligger, vad jag tror är resterna av en gammal säng och de ska förhoppningsvis bli en del av den nya rabattbänken jag tänkte bygga. Nu till frågan, vad ska jag så?

Tidsfascisten Anna vandrar mot Arlanda Express biljettkontor ute på perrong 1. Snabba steg hörs bakom mig och jag blir omkörd av en lång man i min egen ålder. Själv strosar jag fram eftersom jag har några timmar till godo på flyget.  Krånglar mig igenom en snurrdörr och ser att en av biljettautomaterna är upptagen av ett par som verkar ha problem. Går vidare och ställer mig bakom killen som stressade om mig.  Han vänder sig om och synar mig. – Vill du dela en biljett med mig frågar han. En biljett med Arlanda express kostar 240 spänn men på helgerna kan man åka 2 för 280. –Jag har bara 100 kronor i kontanter

– Vi kör på det, blir ändå billigare för mig säger han.

– Vi får bara en biljett så vi måste sitta bredvid varandra säger han sen.

– Kan jag nog stå ut med, tänker jag fast det blir problem mellan hjärnan och munnen så jag säger det högt.

Han är Norrlänning det hörs. Väl på tåget får jag veta att han är polis uppe i Kiruna, har ett förhållande i Stockholm och att hans plan lyfter om 40 minuter.

– Jag är livrädd för att bli lämnad, säger han. Det går inte att pendla som vi gör. Jag flyttar ner hit i augusti.

-Får du jobb som polis här?

-Nä jag måste nog göra något annat.

– Är det värt det?

– Jo det känns så jävla rätt!

Under 20 minuter pratar vi förhållanden, om att bli lämnad/lämna och om att gå vidare. Vi konstaterar att vissa inte går vidare utan blir bara bittra.  Vi pratar jobb och drömmar och barn, hon hade visst 2 från ett tidigare förhållande.

– Skulle hon lämna mig nu skulle jag bryta ihop konstaterar han.

20 minuter har gått och vi är framme. Han ställer sig vid dörren för att rusa till ett plan som han är sen till.

– Lycka till, säger jag.

– Tack säger han och så springer han allt vad benen håller.

När jag kommer upp till terminal 4 hör jag att man ropar ut ett namn som ska ta kontakt med gaten till Kiruna. Han kom nog med det där planet ändå. Hoppas det fungerar, det där med förhållandet, flytten, jobbet och barnen.

Jag har så många saker. Sakerna är i lådor som är märkta ”saker” Till tonerna av Jag är en idiot så har jag vänt upp och ner på alla mina lådor för att leta efter pinnen som ska sitta på pilatesbollen. Hittade den inte. Men man hittar ju en massa annat! Jag behöver inte köpa batterier på ett bra tag, det är en sak som är säker.

Hittade mammas pappas och farmors passfoton också. Kolla in Pappas och Farmos lömska blick och falska leende, identiska.

Sist men inte minst hittade jag ett foto av mig själv. Vad ska man säga? 20 år senare är grundtillståndet desamma.

Blev lite TV i går. Simon & Tomas lyckades med konststycket att göra ett av Sveriges fulaste hem ännu fulare och TV 4 visade på fingertoppskänsla genom att sända en dokumentär om ett flygplan som flög genom ett askmoln.  Askmolnsincidenten slutade väl, det gjorde inte Simon & Tomas lilla projekt.