Å de är precis vad vi Svenskar gör, vi sitter lugnt och stilla. Står i raka led och försöker vara osynliga. Har aldrig känt mig så Svensk som när jag tår i kön till incheckningen på Milanos flygplats.  Det är bara en disk öppen så alla som står i denna kö ska med ett och samma flyg, det är jag ganska säker på. 20 kg är vad bagaget får väga. Före mig står 3 kvinnor i färgstarka kläder från något exotiskt land och när de lassar upp sitt bagage så visar det sig att de har ca 200 kg övervikt. Det blir nästan bråk mellan kvinnorna när de börjar diskutera vad de ska göra åt problemet och det slutar med att de öppnar resväskorna, där mitt på golvet, och börjar packa om. Som svensk hade man tagit sin resväska, gått ut och letat upp närmsta buskage och sen slängt den där. Problemet löst och förhoppningsvis såg inte nån att man är kass på att packa. Vi Svenskar står i raka led tills dess vi får alkohol i kroppen för då går det åt h-vete.  En liten reflektion bara från min korta semester.

Faderskapet ringde och frågade om han fick rensa ur alkoven innanför mitt rum.  Gården som har varit vår i 30 nånting år har en potentiell köpare och nu ska det rensas. Vi kom fram till att det skulle rensas med försiktighet i alkoven, där finns bland annat mina bevis på att jag faktiskt har tagit en examen. Men jag insåg efter samtalet vad lyckligt lottad man har varit som har fått växa upp, dels på ett och samma ställe, och dels på en bondgård mitt i skogen.  Jag vet inte men att växa upp i en lägenhet kan inte vara samma sak?

Det är ju tur att bokstäver är gratis för annars hade ju alla som bodde där uppe varit miljonärer.

Det klagas på hur jag pratar, att jag plockar bort ändelser.