Jag vet inte hur många gånger jag kört förbi skylten Toarp 3km, eller det vet jag men jag orkar inte räkna. har som alltid tänkt att det är ett jäkla namn på ett ställe eftersom jag har valt att läsa det som Toa rp. Nu har jag hyrt ett torp där. Genom tips och snabba beslut så blev det lilla huset mitt. Jag har en en hyresvärd ”som gillar när saker och ting står i lod” och som inte gillar utemöbler i plast. Trä ska det vara.
Själva torpet
Utsikten mot sjön.
Jag är med på film. Det värsta jag vet är att bli fotad eller filmad och naturligtvis så virvlar chefen förbi och säger, -du och Fredrik kan vara med. Några veckor senare kommer chefen förbi och säger att filmen blev sådär och att vi måste nog ta om några scener, å han tittar menande på mig! Han lurades bara men jag ville dö där i mitt fina lilla kontor. Här är filmen. http://www.svedbergs.se/
I dag blev det klart. En av Sveriges mest erkända naturfotografer erkänner att han har monterat i hop sina bilder på lo och mårdhund i Mullsjö. Rent tekniskt så har han stått för landskapsbilden medan ett passande djur har hämtas från nätet. Och sim salabim med lite hjälp från Photoshop så har man ett jäkligt unikt foto. Jag skiter fullständigt i hur synd det är, både för naturfotografen i allmänhet och för Terje i synnerliget, det är så fel.
Jag tänker bara på värdet. Om jag tar en bild, på va fan som helst, så har ju den bilden ett värde för mig. Ett ögonblick fångat med kameran. En dålig bild på mamma är så mycket mer värt än en kanonbild på något vilt djur, för mig. Tänk att lägga ut en bild som du vet är fejk och bara hoppas på att det går vägen. Terje kan inte känna något värde alls i de bilder han publicerade, vilket straff. Hur mycket krävs det för att en fotograf ska känna att det är värt att ta risken?
Länge sedan jag skrev något Norrlandsrelataerat, det var ju så det började den här bloggen.
Nu har jag bott här i ungefär ett år och det är först när man flyttar från stora skogen som man inser att vi som bor där är lite special. Åt det bättre hållet.
Det där kunde ju bli pinsamt.
Här nere fick jag höra vuxna människor ta ordet PINSAMT i sin mun. Ordet pinsamt är väll framför allt reserverat för 14åriga tjejer vars högsta önskan är att få nya föräldrar i julklapp? Att tycka någonting är pinsamt är sånt man växer i från å så börjar man skämmas i stället. Jag blev jättebrydd när jag första gången fick höra att någon tycket något var pinsamt. ”-Dom låter som kusinen när hon var som värst” tänkte jag.
Det var också här nere som jag för första gången kom i närheten av corporate bullshit, svåra ord som används av chefer och som de anställda har roligt åt.
Jag kommer säkert att komma på en massa mer men min summering blir att norrlänningar är lite rakare, lite hårdare och lite mindre ängsliga.
N som i Norrland 
