…visar sig vara en väldigt bra anledning till att ge sig ut.
Om jag ska säga något negativt om solen så är det väll att när den skiner på fönsterna så inser man att de nog inte är putsade på en si så där 3 år.
Författare: A
Snart så
Jag satt och letade bilder i datorn, i och med mitt fullständigt idiotiska mappsystem som jag utvecklat i 3 år så måste jag LETA bilder. Ja ja nog om det, jag hittade inte vad jag sökte men däremot hittade jag andra foton.
2 stugor i skogen. De här 2 bilderna är oftast de bilder jag brukar söka efter för ibland har jag storslagna planer vad jag ska göra med dem. Nu hittade jag dem när jag letade efter de andra bilderna som jag nu glömt bort vilka de var.
”min” stuga i skogen… eller hur? Pappa? Bara den blir klar ska jag flytta ut till skatboet. Det har jag lovat länge.
Och till sist så hatar jag vintern. Ville bara ha det sagt.
Ytterkantsspelare
Jag läser det här och önskar att jag bodde på en plats som var lite mer kulturell. Fyllehunds-kulturell. Här i byn så har vi en som tar lullet ut i offentligheten. Det mest uppseendeväckande jag sett han göra var när han pissade på huset där Polisen, Apoteket och Banken är inhysta. Imponerande val av byggnad tänkte jag spontant.
Varje ställe ska minst ha en som lever i ytterkanten av ramen. Det är ju mer regel än undantag. Jag minns hur Vera en gång berättade om när Pajalas enda ytterkantsspelare försvann. Han var bara borta en vinter. Om jag minns rätt så återfanns han i Haparanda när älven började tina.
En knepig känsla
Jag vet inte, det känns inte bra, inte bra alls. Jag har en konstig känsla att den här sommaren kommer att bli kass. Vädermässigt alltså. Det känns som om vintern har varit evighetslång och det känns som om sommaren kommer att bli den kortaste någonsin. I dag skulle jag kunna vinna pessimistVM, ingen tvekan om det.
I en annan del av Norrland
Nu ska jag ge SVT ett tips, helt gratis. Rigga upp några kameror i vårt öppna kontorslandskap och efter några veckor kommer ni att ha material som skulle skicka Jakten på Julia till ny sändningstid på tisdagar kl 23:00. I dag var precis som vilken dag som helst.
-Hallå vem pratar jag med? Jag tittar upp på min smått förvirrade kollega som tittar manande på mig. Jaha tänker jag, du har ju pratat med dig själv i 10 minuter så vem fan du pratar med nu kan ju inte jag veta. Blicken och rynkan mellan ögonen tyder på att jag borde vara uppmärksam då det säkert är mig han har pratat med. Sedan säger han nått som jag inte minns vad det var och sen blir det tyst. Det var säkert viktigt det han sa. Ska man få min uppmärksamhet dessa dagar måste man gå runt till min arbetsplats och bända bort händerna från space och sedan vrida mitt huvud bort från skärmen. Det är total kortslutning just nu. Jag hummar när folk tilltalar mig, jag hummar när folk inte tilltalar mig. Sen svär jag en massa också. Det blir nog bra till slut.
N som i Norrland 