När man måste förklara sig

Ok. Jag har varit hyfsat nervös inför detta tandläkarbesök som jag hade i dag. Jag har inte satt min fot hos en tandläkare på 3 år och jag var så säker på att saker och ting var käpp rätt åt helvete där inne i käften. Jag har en sorglig historik när det kommer till hål och lagningar.  Det röntgas och petas. -Var är dina visdomständer? Det är som inte läge när man ligger där att berätta historien om tandläkaren i Dorotea som inte såg nyttan i att tjäna pengar på mina dåliga visdomständer (dom hade redan andra tandläkare tjänat sig en hacka på) så han bestämde sig för att dra ut dem. Alla tre på samma gång. Mamma fick agera chaufför till Vingelmina eftersom jag skulle få en rejäl dos lugnande. Det lugnande medlet tog aldrig och en bekymrad tandläkare tittade på mig när allt var över och när jag till slut andades ut sa han – Undra om inte du kommer att svimma nu? Jag svimmade inte och mamma skjutsade hem mig till Dorotea. Jag drog inte den historien utan sa bara -Borta!

-Vad har hänt med din framtand?  Här drog jag inte historien om hur jag en dag lite slött stod och svingade Lady’s tyglar fram och tillbaka och hur jag i ren otur till slut svingar dem upp mot mina tänder. Metallspännet som fanns i mitten på tygeln träffar precis rätt på ena framtanden. -Den gick av en gång, sa jag bara.

Jag har ju de här lite större grejerna med mina tänder och sedan ser mina röntgenbilder ut som kamouflage när alla lagningar lyser upp i vitt men trots allt detta så hade jag bara ett hål. Lycka. Redig jävla lycka.

Annonser
När man måste förklara sig