Brytet: Jag står i Vagabonds butik i Gällstad och har just knölat på mig ett par knallröda horskor = skor med alldeles för hög klack för att man ska komma undan med det. Det ringer i min jackficka, fiskar upp telefonen och ser att det är mamma. När mamma ringer från sin egna telefon är det alltid kris. Alltid tårar. Alltid ångest. Så där står man med sina skor och en gråtande mamma i luren som undrar när man ska komma hem. Jag lovar att jag kommer hem om en månad och vet att det inte betyder någonting. Tid finns inte i hennes värld. Man avslutar samtalet med ”–Lägg dig och vila mamma”, och sedan ska man hålla ihop alla celler i kroppen till dess att man kommer ut genom butiksdörren. Man bryter ihop i bilen eller när man kommer hem.

Att komma igen: Alla samtal och alla planer som just nu pågår inför nästa helg. Det ska bli så fantastiskt roligt att åka upp till Luleå och få vara med på Veras och Andreas bröllop. Jag ska fota och ber om fint väder. Jag får träffa hela tjejgänget. Jag är så oerhört rörd över det förtroende och peppandet som jag får från Vera. Det kommer att bli fantastiskt.