56 till 67 kilo. Det är min viktresa än så länge. Målet är 70 kilo. Från det att jag växte klart så vägde jag 56 kilo väääldigt länge. Vi säger 7 år så ljuger jag inte. Jag har alltid varit för smal och för spinkig. Viktuppgången då? Hur lång tid har den tagit. 6 år! Hade jag varit mer medveten hade det gått mycket fortare.
Vad vill jag komma fram till? Jo saker och ting måste få ta tid. Och någonstans måste man bestämma sig.
Vi vänder på det. Man är fet/överviktig/ur form. Jag blir så irriterad när ja ser artiklarna i apbladet ”-Gå ner 10 kg på 4 veckor!” eller när jag ser hon på ICA som plockar ännu en kartong med den där pulverdieten. Jag har alltid lust att fråga om det är första gången hon provar eller om hon är inne på sin 10:de omgång. Jag tror inte det finns något magiskt pulver som gör dig smal…som är hållbart i längden. Man går säkert ner i vikt men man studsar också tillbaka ganska fort.
Äter man balanserat och motionerar varje dag så får man resultat. Kanske inte på 4 veckor. Men handen på hjärtat, du gick väll inte upp din övervikt på 4 veckor heller?
Jag kan ta min mamma. Min mamma, vågen och viktväktarna. Hon åkte till ö-vik och vägde sig. Hon räknade sina poäng och hon fick sina guldstjärnor inklistrade i en bok. Hon gick ner i vikt men när målet på 10 kg var nått så gick hon upp igen. Vågen gick som en långsam pendel fram och tillbaka. En dag så bestämde hon sig. Hon slängde sin bok fylld med värdelösa guldstjärnor å så började hon gå. Hon gick å hon gick. Upp till sågen och så tillbaka. Varje eviga dag. Hon gjorde en liten ändring i maten också. Hon slutade äta godis. Hon berättade inte för någon. Hon bara gick. Efter två år började kommentarerna komma. -Vad smal du har blivit! Hennes svar: Ett självsäkert -Jag vet. Mamma hade en plan och hon fullföljde den. Inget quick fix bara hårt jävla slit.
Jag har inte gått upp mina kilo genom att äta mer eller onyttigare. Hade jag gjort det hade fettet lagt sig runt midjan och jag hade nog inte varit speciellt nöjd med mig själv. Jag började träna.
Jag sitter här med värk över allt. Jag kan knappt lyfta armarna ovanför huvudet och det hugger i magen när jag reser mig från soffan. Jag vet att jag måste lasta på ännu mer vikter och jag måste sitta här med ännu mer värk om jag ska få det resultat jag vill ha.
Jag har bestämt mig. Inga ursäkter bara slit, värk och svett. Det kommer inte bli kul men jag kommer att få en kropp som kan bära mig hela livet. Det är belöningen.
N som i Norrland 
Du är vettig, och jag tänker exakt precis som du om det där (fast sen är jag förjävla lat för att träna själv, men jag har ju hundarna, promenaderna och ett fysiskt jobb i alla fall 😉 )
Ja, du har rätt. Det finns inga genvägar, det gäller att hitta sunda vanor som man kan fortsätta med hela livet.
Helt rätt!!!! Dieter och bantning är otyg (å då har jag handen på hjärtat testat en del) men det är som med bankboken med kroppen. Enkelt. Insättningar och uttag. Debit och kredit. Skyfflar man in utan att röra sig så blir man fet, tjock, mullig osv. Rör man sig så kan man äta normalt å unna sig i bland. Svårare är det inte. Och dem som hela tiden fokuserar på mat, kan lova att de ständigt är hungriga/sugna på nått, och att de tänker mat jämt! Börjar man träna så är det istället det tankarna ägnar sig åt, dvs när kan och ska jag träna nästa gån, göra vad osv? Betydligt behagligare tankar 😀