När man står i kö eller går i mataffären så riskerar man ju att behöva lyssna och möta andra människor, inga kontigheter. Det jag tycker är konstigt är föräldrar som frågar sina barn vad dom vill ha. Jag har två exempel.

Ung pappa går på ica. I släptåg har han ett lite bylte på max 2 år. Framme vi lösgodiset böjer sig pappan ner och frågar – Vad vill du ha? Byltet tittar oförstående på sin far och börjar sedan planlöst irra omkring bland godiset.  Byltet pekar på det som ser giftigast ut och pappan går efter och plockar i. Varför frågar man? Är det inte bara att plocka i en påse och så är det bra, allt godis innehåller ju bara socker och färgämnen, skit samma vad det är för sort.

Exempel två. Jag står bakom en pappa med sina två döttrar ca 4 och 5 år på mcdonalds. Pappan säger till sina barn, -säg vad ni ska ha nu. Jag skämtar inte när jag säger att det tar ca 5 minuter för en av döttrarna att få fram vad hon vill ha. 2 hamburgare… utan bröd (gluten, å nä de ska inte ha glutenfritt bröd) senap åhhhhhh ketchup. Inte vanlig lök utan sådan där…åhhhhh vad heter det!!!! PAPPA VAD HETER DET? Torr lök! Sedan tappar dottern koncentrationen för hon får syn på munkarna i monter bredvid, hon vill ju ha en sådan i stället! Nä det går inte. Torr lök var det ja, morötter i stället för pommes. Vad ska du ha att dricka frågar pappan. Sprite, nä, fanta, nej nej vänta…cola NEJ jag vill ha chokladmilkshake. Å så var det bara den andra dottern kvar då som skulle gå igenom samma procedur. Grejen är att pappan står bredvid och stöttar sina döttrar i deras beställningar, han vet exakt vad de ska ha. Samtidigt blir han väldigt stressad över att det tar sådan tid.

Är det så viktigt att bekräfta sina barn eller vad är det frågan om? Känns som om jag har skrivit om detta förut men jag fattar fortfarande inte varför föräldrar frågar sina barn om saker de redan vet.