När jag gick gymnasiet, 1998 tror jag, då var det den där snorkalla vintern. Termometern tycktes ha frusit fast på konstant någonstans under minus 30 och till och med de tuffaste tornedalingarna fick lov att ta på sig mössa.

Den absolut kallaste dagen var det  -47 grader hos oss. Nu var man väl så van vid kylan att man ändå bylsade på sig en massa kläder och gick ut för att vänta på bussen som skulle ta en de 23 km in till Laestadiusskolan i Pajala. Jag och min bror, vi stod där. Och vi stod där. När det är så där kallt riktigt biter kylan i huden. Luften står stilla. Ögonen tåras. Tillslut, efter 20 långsamma minuter kommer bussen. Chauffören ler (för ovanlighetens skull) mot oss och säger att, visst får vi åka med, men det kommer inte gå någon buss tillbaka den dagen. Så vi traskar hem igen. Lagom frusna och bittra.

Det mest bestående minnet av den här dagen är dock inte kalla tår. Det är konstaterandet att vid minus 47, då är det så kallt att till och med mascaran smälter. /V