Jag har 2 rynkor i pannan.  De har säkert varit där länge men mitt i pågående miniatyrkris så har jag blivit medveten om att de finns där. Det är sådana där bekymersrynkor som man får, inte av att vara bekymrad, utan av att gå omkring och se förvånad ut.

Vad göra? Jag googlar Botox men inser att det blir billigare att klippa lugg!

I går gick jag en promenad runt byn. Nästan nere på byn nås jag av en doft. Det luktar inte äckligt utan rätt så gott och jag kollar runt för att se om det är någon tvättstuga i närheten. Tvättstugor brukar nämligen ge ifrån sig en rätt så angenäm doft av nytvättat. Jag fortsätter att gå och så känner jag det igen. Nu är jag definitivt inte i närheten av någon tvättstuga. Jag försöker placera doften och det slår mig att det luktar som Ingelas bil. Ingelas bil är en passat som gått ca 40000 mil nånting och den luktar hund och doftgran. Mer doftgran än hund.  Jag fortsätter att gå och så känner jag det igen. Men vad fan kommer det ifrån? Så hör jag vad lukten kommer ifrån. Dunk dunk dunk…ljudet av en överbelastad högtalaranläggning når mina öron och sedan dyker bilarna upp.  Man raggar runt på byn. Eller raggar…man drar runt på byn.  De kör i gäng. Runt runt kör man och det är en dunkande gigantiskt doftgran som kör runt.  Welcome to Dorotea

vad var det jag sa?

Den är fruktansvärd. Varför? Jo därför i 99% av fallen inser man ju själv att man gjort nått galet, det är ju jävligt sällan man behöver bli påmind om hur dum man är vid sådana tillfällen. Sedan finns det inget konstruktivt i den meningen, ingenting alls. Det jobbiga med vad var det jag sa? är att man inte ens behöver säga orden, det räcker med en blick.

Jag ska sluta, inget mer vad var det jag sa sägande från mig. Världen blir finare utan vad var det jag sa.