NÅN tycker jag är lite slö med inläggen så här kommer ett. Jag har brutit av en nagel.  Jag har brutit av och sedan rivit bort.  När jag rev bort rev det alldeles för mycket, så mycket att det gör ont. I morse drämde jag mina blottade fingertoppar rak in i dörrkarmen vilket fick mig att leta plåster i skåpen. Jag hade plåster med Lille skutt på.  Ja vad ska man göra?  Så Lille Skutt skuttar fram på mina fingertoppar med en morot i famnen och det är fredag.

Jag läser det här och önskar att jag bodde på en plats som var lite mer kulturell. Fyllehunds-kulturell.  Här i byn så har vi en som tar lullet ut i offentligheten. Det mest uppseendeväckande jag sett han göra var när han pissade på huset där Polisen, Apoteket och Banken är inhysta.  Imponerande val av byggnad tänkte jag spontant.

Varje ställe ska minst ha en som lever i ytterkanten av ramen. Det är ju mer regel än undantag.  Jag minns hur Vera en gång berättade om när Pajalas enda ytterkantsspelare försvann.  Han var bara borta en vinter.  Om jag minns rätt så återfanns han i Haparanda när älven började tina.

Jag vet inte, det känns inte bra, inte bra alls. Jag har en konstig känsla att den här sommaren kommer att bli kass. Vädermässigt alltså.  Det känns som om vintern har varit evighetslång och det känns som om sommaren kommer att bli den kortaste någonsin. I dag skulle jag kunna vinna pessimistVM, ingen tvekan om det.

Nu ska jag ge SVT ett tips, helt gratis. Rigga upp några kameror i vårt öppna kontorslandskap och efter några veckor kommer ni att ha material som skulle skicka Jakten på Julia till  ny sändningstid på tisdagar kl 23:00. I dag var precis som vilken dag som helst.

-Hallå vem pratar jag med? Jag tittar upp på min smått förvirrade kollega som tittar manande på mig. Jaha tänker jag, du har ju pratat med dig själv i 10 minuter så vem fan du pratar med nu kan ju inte jag veta.  Blicken och rynkan mellan ögonen tyder på att jag borde vara uppmärksam då det säkert är mig han har pratat med.  Sedan säger han nått som jag inte minns vad det var och sen blir det tyst. Det var säkert viktigt det han sa. Ska man få min uppmärksamhet dessa dagar måste man gå runt till min arbetsplats och bända bort händerna från space och sedan vrida mitt huvud bort från skärmen. Det är total kortslutning just nu.  Jag hummar när folk tilltalar mig, jag hummar när folk inte tilltalar mig. Sen svär jag en massa också.  Det blir nog bra till slut.

På jobbet började vi diskutera 215 miljoners vinnaren, vi gör det lite nu och då. När det blir för tyst kan man alltid börja prata om den jäveln som vann 215 miljoner.  I dag började det hela med att jag utbrast, 215 miljoner! Det är ju så sjukt mycket pengar. Sedan började diskussionen.

Jag: Det är ju sjukt mycket pengar!

G: Men vad skulle man göra med så mycket pengar?

Jag: Inte jobba 8 timmer per dag i alla fall. Men man måste ju jobba lite för att inte tappa det sociala.

G: Vinner du 215 miljoner så löser sig nog den sociala biten, du är ju inte utan vänner.

Jag: Du kan ju inte berätta för någon att du vunnit 215 mille. Folk har ju blivit kidnappade för mindre.

G: Men vad skulle man göra med alla pengar?

Jag: Resa ett år och fundera på vad man skulle göra med alla pengar.

Det skulle jag göra, jag skulle resa ett år och fundera på vad jag skulle göra med alla pengar. Förutsatt att jag vann 215 MILJONER!