Min vän i norr ska till tandläkaren snart, eller så har hon varit idag, jag vet inte. Jag har alltid haft problem med mina tänder, det kallas gener tydligen. Min vän däremot har så vitt jag vet haft ganska tur, fina starka tänder, fram till nu då. Haha jag har haft en riktigt jävlig dag och varit på uruselt humör, det spöregnar och är nollgradigt. Vetskapen att min vän med sina PERFEKTA tänder ska till tandläkaren får mig att må riktigt bra, tack Vera.

Jag tycker egentligen synd om dig men jag ska gotta mig i din olycka ett litet tag till.

/A

Och det är precis vad mina nyainköpta balkongblommor får känna på. Min kära mor var här i helgen, och vi planterade blommor som ska förgylla min balkong. Nu är det ju lite väl kallt för de att verkligen trivas och blomma ut. Snö och nån plusgrad känns inte som blomväder. Men för att härda de ska jag nu sätta ut krukan på morgonen, och ta in den på kvällen. Mammas order. Så stackarna får vara ute och frysa hela dagarna. Men bara för att de ska bli så fina och kraftiga som möjligt. Och bli härdade norrländska blommor. /V

Sitter här och lyssnar på de Norrbottniska Satansverserna av och med Ronny Eriksson och Lasse Eriksson. Det är en bok om händelser och företeellser i Piteå. Ganska rolig, jag sitter här och skrattar för mig själv. Här kommer ett urdrag.

Och så kom hon optimistkonsulten, från Luleå, skulle rasera allt. For runt och höll kurser för kommuner och landsting, vi skulle bli optimister. Vi?

Folk blev som förbytta. Det gick inte längre att bli otrevligt bemött på en affär, biträderna log och var trevliga och tillgjorda, som söderut. Hela det norrbottniska kynnet höll på att gå förlorat. Det kärva och buttra sinnelaget höll på att dö ut. De enda som värna om det var de inom SJ "måste du åka tåg?" sa de besvärat. "-finns det kafévagn?" frågade man när man löste biljett. Javisst  fanns det, men den var stängd. Då kände man sig hemma. Det ska vara lite bakhalka, livet ska inte vara lätt. På affärerna log de och var tillgjorda "-Ha en bra dag" sa de. Kulturarvet höll på att dö ut. Vi människor bär vårt lanskap inom oss och för oss i norrbotten är det en stor blötmyr, då ska väll ingen komma och dika ur?

 

Nu har mitt kära Norrland svikit mig å nå de grövsta. Jag såg en fågel av sommarsort spatsera helt uppgiven med snö upp till knäna. Det är inte rätt, men ganska vackert. /A