Sitter här och lyssnar på de Norrbottniska Satansverserna av och med Ronny Eriksson och Lasse Eriksson. Det är en bok om händelser och företeellser i Piteå. Ganska rolig, jag sitter här och skrattar för mig själv. Här kommer ett urdrag.

Och så kom hon optimistkonsulten, från Luleå, skulle rasera allt. For runt och höll kurser för kommuner och landsting, vi skulle bli optimister. Vi?

Folk blev som förbytta. Det gick inte längre att bli otrevligt bemött på en affär, biträderna log och var trevliga och tillgjorda, som söderut. Hela det norrbottniska kynnet höll på att gå förlorat. Det kärva och buttra sinnelaget höll på att dö ut. De enda som värna om det var de inom SJ "måste du åka tåg?" sa de besvärat. "-finns det kafévagn?" frågade man när man löste biljett. Javisst  fanns det, men den var stängd. Då kände man sig hemma. Det ska vara lite bakhalka, livet ska inte vara lätt. På affärerna log de och var tillgjorda "-Ha en bra dag" sa de. Kulturarvet höll på att dö ut. Vi människor bär vårt lanskap inom oss och för oss i norrbotten är det en stor blötmyr, då ska väll ingen komma och dika ur?