Jag vaknade i dag (fredag) med ont i ett knä. Säkert döden tänkte jag. När man passerat 30 kan all form av värk vara en påminnelse från liemannen att livet är fortgående och att kroppen står i ständig nedbrytning. Jag har varit i Götet hela veckan, på kurs. Jag har under hela nio dagar lärt mig allt om grunderna i företagsekonomi så att jag ska kunna läsa en årsredovisning och faktiskt förstå den. Kul? Sådär. Nyttigt? JA.

Så i Onsdagskväll avlutade vi NÄSTAN kursen med en liten skaldjursbuffé, och vad som verkade vara en oändlig tillgång till vitt vin, på Fiskekrogen i Göteborg. Kl 9 på torsdag rollspelade vi ett styrelsemöte och jag i form av styrelseordförande tydligen betedde mig som en jävla diktator. Jag var för upptagen med att oroa mig för den utsatta tiden för att märka detta. Men det är ju bra att veta att man har tendenser till att bli maktgalen. Om någon erbjuder mig världsherraväldet skall jag tacka nej.

I går var det afterwork med hela jobbet. Jag drack öl och tjatade sedan till mig skjuts hela vägen hem. I morse var jag då tvungen att cykla till gällstad. Eftersom jag på nått magiskt sätt missbedömt avståndet så började jag cykla kl 06:15. 10 minuter senare står jag på plats och det är 20 minuter innan min skjuts kommer.  Tack och lov sladdade en av kollegorna in lite tidigare och hämtade mig. I helgen ska jag typ sova. Det är Glasets Dag i Limmared så jag kanske far dit en sväng i morgon.