Hos Sockenvägens söta såg jag en kommentar om arbete som fick mig att fundera på mina 4 år i Dorotea. Kommentaren handlade om den inavlade arbetsmarknaden i kommunen. Visst var arbetsmarknaden i Dorotea genomsyrad av svågerpolitik där totalt inkompetenta människor satt på jobb som de fått bara för att de känt rätt människor och slickat uppåt. Men jag då? Risken att det går åt helvete när man anställer någon utifrån är stor. Inga rötter, inga barn eller hus som håller en kvar. Jag är väldigt tacksam att drömfabriken chansade på mig. 4 år av riktigt bra erfarenheter fick jag med mig.

Sen stack jag. För  är det ju oftast så, att drömjobbet inte finns precis där du står.

I dag efter att jag ätit gick jag och ställde mig och diskade. Jag diskade bort allt.  Väldigt sällan det händer. Jag har inte den pedanten i mig. När det blir för mycket då diskar jag. Hälften. För sedan är det fullt i diskstället. Sen fylls det på till för mycket igen och så diskar jag. Hälften.  Som tur är omger jag mig med likasinnade. Slarvers som inte bryr sig. De som måste diska bort direkt inbillar jag mig mår lite dåligt. De får ångest om den där såsen på tallriken skulle stå så länge att det torkar in.  Jag har aldrig sett renlighet som något man måste uppnå.  Det är jättetrevligt, men inte nödvändigt. Jag mår inte dåligt, jag stänger bara dörren in till köket. Men nu är det diskat, till och med konservöppnaren som brukar ha ett evigt liv längst ner i vasken är diskad. Jag kan, men oftast finns det bra mycket annat att göra.