Sitter och läser igenom den senaste månadens hjärtesorg hos En gammal gård och blir lite ledsen. (Bloggläsandet under sommaren har varit magert och då missar man mycket) och så tänker jag på förra lördagens bröllop. Jag och Sofia sitter på trappan och konstaterar att det är inget fel på oss. Vi är social, trevliga, lätta att tycka om och vi är inte fula som stryk. Men ändå är vi ensamma. Ensamma med våra djur. Jag har lite gett upp hoppet. För att träffa någon måste man gå utanför dörren och vara social. För att träffa någon kan man inte tycka att en helkväll är när man får tända eld i spisen, sitta i soffan med katten i knät och se på tv. Haha, fast jag trivs ganska bra ensam det är som ett jävligt enkelt liv att leva.