Alla bilar som man lånar på jobbet är automatväxlade.  Jag har haft någon ogrundad skräck för just automatväxlade bilar så när det i förra veckan blev klart att vi skulle upp till Stockholm så frös jag lite till is. Nu var det dags, nu skulle jag köra automat. Ni vet när man gör något man har varit rädd för och så går det hur bra som helst och man sitter där och tänker att – vad det inte värre än så här? Så tänkte jag när jag hade krånglat mig ur den första rondellen i Södertälje. Det är ju för fan bara att se till att inte använda vänsterfoten. Bilen hade självklart farthållare också, en lyx som min lilla subba inte har, fan va bekvämt. Motorväg, farthållare och en sovande kollega i passagerarsätet. kan inte bli bättre.