Jag producerar ganska mycket skittext, dvs. tankar och vardagsbetraktelser. Grundkonceptet är ju att dessa texter ska hamna här på bloggen men oftast så glöms de bort och ligger kvar i burken. Jag har just hittat en sådan text som jag skrev i somras och som aldrig blev publicerad.

2000-talets häxbränning
Jag sitter i fåtöljen med katten uppkrupen i knät. Den är kelsjuk och vill ha så mycket kärlek som det går att utbringa från den mänskliga varelsen. Plötsligt så stannar mina händer under hakan på katten. Det sitter något där som inte ska sitta där. En parasit utan någon nytta. Larmet går. FÄSTING skriker jag. Pappa rusar upp ur soffan för att hämta lämpliga instrument som kan hjälpa oss i bortagandet av parasiten. Själv drabbas jag, precis som i låttexten av björn rosenström, av panik, kolik och kväljningar. Katten har ju fattat att det är något på gång och gör motstånd med ALLA klor som går att ta fram. Pappa kommer in med ett urval av pincetter som han kommit över billigt när tandläkarkliniken i byn la ner. Krampaktigt håller jag i katten medan pappa plockar bort fästingen – Bränn den! Väser jag när parasiten sitter i pincetten. Det byggs upp ett bål av tändstickor och fästingen förkolnar under en spänd tystnad. Fästingen är borta och katten konstaterar att det där med mänsklig kärlek kan han gått klara sig utan. Söderfolket plockar fästingar med lika stor självklarhet som vi drämmer till mygg, men för oss norrlänningar är ju fästingen något ovanligt. En äcklig varelse som är relativt ny i vår värld. Det är därför det blir panik i familjen Westins hem när katten kommer hem med en fästing på halsen.  Så nu sitter vi här, i chock över vad som just hänt. Katten ger oss blickar som säger – Kommer ni nära mig igen så klöser jag ögonen ur er. Lika bra det, jag vill inte mysa med katten något mer.

//A