Det är väll därför jag blir så provocerad av de som lever livet så. Eller avundsjuk. Vissa verkar leva i en värld fylld med regnbågar, enhörningar och fluffiga mjuka kanter. Barnen får inga riktiga namn utan de blir prinsar, prinsessor, gryn och frön. Varje dag är en gåva och är det minus 35 grader ute så är det i alla fall myggfritt. När man frågar hur det är så är det alltid bra… Och det är där det brister för mig. Där försvinner respekten. Va bara rak och säg som det är. Säg att du bara har sovit 3 timmar i natt. Säg att biljäveln har kostat dig 5000 spänn den här månaden och det känns skit. Säg att du fryser i dessa minus 35 grader. Då är vi i alla fall lika du och jag. Men jag gissar att vissa trivs där i det rosa och fluffiga, jag står gärna bland de blodröda och tittar på å jag är inte ensam där och det känns bra.

Jag har människor runt omkring mig i vardagen och vi svär över bilar, sömn, väder och annat. Om livet har hyfsat låg nivå rent allmänt så blir ju de bra stunderna så mycket bättre. Lite blodrött och taggigt ska det va.