…jag äger häller ingen skoter…men jag gillar palt och jag är inte allergisk mot snö.

Solen sken i ca 10 minuter i kväll så jag passade på att packa undan dunjackan och täckbyxorna, nu är det slut på vinter och våren har kommit, så är det.
Mitt versiga humör är som bortblåst, jag har börjat ett nytt liv, ett nyttigt och hälsosamt liv. Detta är dag 1 på mitt nya liv och jag tänkte kickstarta med en sånhär trendig detox. Att detoxa ska göra att man blir piggare, friskare och får bättre hy, låter bra? javisst. Nu finns det tydligen 1000 olika detoxmetoder men jag har valt den som innebär att man helt enkelt byter ut allt onyttigt mot nyttigt och så dricker man inge kaffe utan mycket vatten istället, ska nog gå vägen. Om ca 2 veckor hade jag tänkt vakna med underbar hy och en helt ny inställning till livet. /A

Snön som kommit de senaste dagarna har verkligen tagit andan av en. De små vårkänslor som började spira för några veckor sedan, och i söndags mer än nånsin, är totalt väck. Ingen sol, inga fjärilar i magen. Enda pirr som känns i kroppen är domningarna i foten efter för långa stunder framför datorskärmen. Det enda som droppar är ens förkylda näsa. Var är våren? Är det någon som har sett den? Om så är fallet, hälsa att den är hjärtligt välkommen. Vi har ju börjat spana på säsongens grill och drömmer om somriga fruktdrinkar. I desperation letar vi efter billiga sistaminuten-resor. Vartsomhelst, bara vi slipper detta snöslask. Vi behöver vår. Nu.  /V.

När jag gick gymnasiet, 1998 tror jag, då var det den där snorkalla vintern. Termometern tycktes ha frusit fast på konstant någonstans under minus 30 och till och med de tuffaste tornedalingarna fick lov att ta på sig mössa.

Den absolut kallaste dagen var det  -47 grader hos oss. Nu var man väl så van vid kylan att man ändå bylsade på sig en massa kläder och gick ut för att vänta på bussen som skulle ta en de 23 km in till Laestadiusskolan i Pajala. Jag och min bror, vi stod där. Och vi stod där. När det är så där kallt riktigt biter kylan i huden. Luften står stilla. Ögonen tåras. Tillslut, efter 20 långsamma minuter kommer bussen. Chauffören ler (för ovanlighetens skull) mot oss och säger att, visst får vi åka med, men det kommer inte gå någon buss tillbaka den dagen. Så vi traskar hem igen. Lagom frusna och bittra.

Det mest bestående minnet av den här dagen är dock inte kalla tår. Det är konstaterandet att vid minus 47, då är det så kallt att till och med mascaran smälter. /V

Lördagsmorgon. Vaknar och öppnar persiennen. Ute är det en grå gröt med snö i luften, snö på marken. Ser ut att ha kommit nära decimetern i natt. Våren är som bortblåst.

Jag ser fortfarande betydligt fler fördelar än nackdelar med att bo här uppe. Men vår variant av aprilväder är definitivt inte en av de. /V