Snart är ploghögen på vår gård så stor att jag inte längre kommer ut med bilen. /V

Slirigt på backen. Drivor av snö. Motvind med något som känns som spik piskar mot ansiktet. Att gå istället för att ta bussen till jobbet, var kanske inte ett av mina smartaste beslut. Men det är vid sådana här tillfällen som man definitivt vet att man lever. /V

November. Så är mörkret över oss igen. Och kylan kommer kommer kommer. Dags att börja bunkra upp med bullar, te och glöggkvällar.. Dags att börja bättra på underhudsfettet lite. Fylla förråden med värmeljus. Hitta igen överdraget till cykelsadeln.. Titta på norrsken och stjärnor. Köpa ett gäng pocketböcker. Hitta igen sina tofflor. Glömma bort sig med rödvin.. Titta i fatt lite serier. Drömma bort sig i resekataloger.. Ja, nu är det är dags. Och ser nästan lite fram emot det. /V

Läste NSD under lunchen idag. Och vad handlade väl nyheterna om om inte gubbar, gubbar, gubbar. Bilder med mer eller mindre mäktiga män i 50-60 års åldern med 15 kilo övervikt på varje uppslag. Först på sida 12 kom första bilden med kvinnligt motiv. En grupp sjuksköterskor, om strejken. Norrland är verkligen ett gubbrikt och gubbstyrt land. Kanske inte bara Norrland i och för sig. /V

Ibland hör man uttryck som man aldrig har hört förut, för mig är Blomkruksindian ett nytt uttryck som jag aldrig hört förut.  En blomkruksindian är någon som sitter i ett fönster och spanar.  Det är kanske därför jag aldrig har hört det förut, jag menar det är ju inte så ofta folk faktiskt sitter i fönstren och spanar.

Kärleken är evig men objekten de skiftar är något som jag hittills bara har hört farmor säga, detta uttryck passar sig bra när någon hastigt och lustigt byter partner.  Farmor brukade kombinera detta uttryck med en djup suck och ett ögonkast mot himmeln, jag förmodar att det var Gud hon försökte få kontakt med. /A