Jag har varit ute och sprungit, där har ni korset. Jag har kraxat slem och kan fortfarande inte göra det med någon sorts heder i behåll.  Jag hatar allt vad motion heter.  Men jag glömmer lätt hur djupt rotat detta hat är. Jag var ute och kuta i går också, jag klarade en 5 kilometers runda i hyfsat lunktempo och i någon tillfällig sinnesförvirring så tänkte jag att detta kanske är min grej ändå. De e inte min grej men jag tänker göra några försök i veckan ändå, det skall bli en del av den grå vardagen.

Här har min min runda i dag.

250 meter. Jag springer igenom en svärm av någonting. Eftersom jag redan flåsar ordentligt så får jag in något av flygfäna i munnen och min första hostattack börjar.

500 meter. Akut smärta framsida smalben. Ignorerar. Inget ska få stoppa mig nu.

1000 meter. Något stoppar mig. En stängd fårgrind. Jag får en framtidsvision där jag ser mig själv, smidig som en gasell, hoppa över grindarna. Jag är inte riktigt där än.

1500 meter. Är inne i stora skogen. Blir paranoid, ser stora djur överallt. Stora skogen tar för övrigt ca 5 minuter att ta sig igenom.

2000 meter. Det börjar bli jobbigt, jag känner hur slemmet börjar bildas nere i halsen. Försöker tänka bort det och laddar i stället för långa backen.

2500 meter. Långa backen. Som också är överjävligt brant! Nu sköljer alla minne från min misslyckade skidkarriär över mig.  Härlig känsla. Försöker kraxa upp lite slem men det slutar att att jag står och halvkräks där mitt i backen. Ger upp och börjar med tjuriga steg gå i stället.

3000 meter nästan hemma. Springer i hjulspår med halvlångt gräs och denna gång blir jag nojig över små djur i stället. Här finns det säker 1000 fästingar tänker jag och börjar springa fortare med överdrivet höga steg.

3200 meter. Hemma svettig och flåsande undersöker jag mina ben efter fästingar. Kraxar slem samtidigt. Är glad över att jag bor i en fårhage och att ingen annan förvirrad motionerande människa går förbi och ser mig.

3 sketna jäkla kilometrar. Patetiskt.