Läst

Jag läser  ganska många dussindeckare, det enda jag kan läsa. Blir det svårare eller tyngre så går det som inte. Tog mig igenom den gamle och havet en gång i tiden och jag förstår ju att att man ska uppskatta den på något sätt.  Jag kanske är för korkad för att förstå storheten. Nä det får bli nått lättläst i stället. Ungefär samtidigt som jag slår igen sista sidan så har jag glömt vad boken handlar om, tror jag har fått hem en bok jag redan läst i senaste sändningen. I vilket fall detta är vad som är läst senaste månaden.

Människohamn- Jag gillar Johns böcker, dom minns jag. Mer skräck än deckare.

Den farliga leken- Å för vilken gång i ordningen har jag läst den här boken? Alla är ju lika. Slutar alltid med att jag tänker, hur svårt kan det vara att skriva en bok?

Kråkflickan – Mycket spännande trots att man listar ut hur det hänger ihop ganska fort. Slutar med att en cliffhanger som gör att man nästan måste läsa nästa bok också.

Alfahanen- Nja jag vet inte. Handlar om att män är svin och att kvinnor är offer och att kvinnorna till slut får sin hämnd.

Läst

Det inavlade Dorotea

Hos Sockenvägens söta såg jag en kommentar om arbete som fick mig att fundera på mina 4 år i Dorotea. Kommentaren handlade om den inavlade arbetsmarknaden i kommunen. Visst var arbetsmarknaden i Dorotea genomsyrad av svågerpolitik där totalt inkompetenta människor satt på jobb som de fått bara för att de känt rätt människor och slickat uppåt. Men jag då? Risken att det går åt helvete när man anställer någon utifrån är stor. Inga rötter, inga barn eller hus som håller en kvar. Jag är väldigt tacksam att drömfabriken chansade på mig. 4 år av riktigt bra erfarenheter fick jag med mig.

Sen stack jag. För  är det ju oftast så, att drömjobbet inte finns precis där du står.

Det inavlade Dorotea

Jag kan, men jag vill inte

I dag efter att jag ätit gick jag och ställde mig och diskade. Jag diskade bort allt.  Väldigt sällan det händer. Jag har inte den pedanten i mig. När det blir för mycket då diskar jag. Hälften. För sedan är det fullt i diskstället. Sen fylls det på till för mycket igen och så diskar jag. Hälften.  Som tur är omger jag mig med likasinnade. Slarvers som inte bryr sig. De som måste diska bort direkt inbillar jag mig mår lite dåligt. De får ångest om den där såsen på tallriken skulle stå så länge att det torkar in.  Jag har aldrig sett renlighet som något man måste uppnå.  Det är jättetrevligt, men inte nödvändigt. Jag mår inte dåligt, jag stänger bara dörren in till köket. Men nu är det diskat, till och med konservöppnaren som brukar ha ett evigt liv längst ner i vasken är diskad. Jag kan, men oftast finns det bra mycket annat att göra.

Jag kan, men jag vill inte