Läser Leif och det går segt. Så bra som påstår är den inte.

Länge sedan jag skrev något Norrlandsrelataerat, det var ju så det började den här bloggen.

Nu har jag bott här i ungefär ett år och det är först när man  flyttar från stora skogen som man inser att vi som bor där är lite special.  Åt det bättre hållet.

Det där kunde ju bli pinsamt.

Här nere fick jag höra vuxna människor ta ordet PINSAMT  i sin mun.  Ordet pinsamt är väll framför allt  reserverat för 14åriga tjejer vars högsta önskan är att få nya föräldrar i julklapp? Att tycka någonting är pinsamt är sånt man växer i från å så börjar man skämmas i stället.  Jag blev jättebrydd när jag första gången fick höra att någon tycket något var pinsamt.  ”-Dom låter som kusinen när hon var som värst”  tänkte jag.

Det var också här nere som jag för första gången kom i närheten av corporate bullshit,  svåra ord som används av chefer och som de anställda har roligt åt.

Jag kommer säkert att komma på en massa mer men min summering blir att norrlänningar är lite rakare, lite hårdare och lite mindre ängsliga.

 

 

I pite har man byggt ett utkikstorn men pärninga räckte inte till och den där sista våningen uteblev.  Finns ju flera frågor man kan ställa sig. Vem är idioten som räknade på arbetet? Vem beslutade att slutföra trots att bygget blev värdelöst?  Vem  tipsade aftonbladet efter det att man insåg misslyckandet? . Måste ju ha varit en pitebo, eller? En pitebo som tycker att kommunens dåliga omdöme skall visas upp i kvällspressen.  Dorotea hade också ett utsiktstorn precis i höjd med trätopparna men där var det träden som hunnit i kapp 🙂

Vissa dagar är helt enkelt inte värt det. Värt den vakna tiden. Man skulle ha gjort det enda rätta och dragit något gammalt över sig. Det gamla i detta fallet mitt täcke som skulle behövts tvättas för ca 7 veckor sedan. Man sätter sig i bilen och svär över att ingen kommit på ett bättre transportmedel än just den där bilen. Vi kan flyga till månen men 5.5 mil till Torpet måste köras med bil. Men jag ska inte klaga för jag har slutat registrera att jag kör. Helt plötsligt är man framme och i morse var det någon annan som körde in i älgen. På jobbet är man en hyfsat produktiv zombie och vid tre tiden har man huvudvärk.  När dagen är slut fladdrar chefen förbi med goda nyheter och ett veckonummer men jag har glömt vilket det var.  Här hemma har jag letat efter mina hörlurar vilket jag har gjort med stålmansmetoden. Jag har stått mitt i lägenheten, utan byxor, och försökt ”scanna” av utrymmet. Har fått på mig byxor men hörlurarna är fortfarande borta. Nu leter jag efter Alvedon.

Inför resan hem hit tillbaka så köpte jag en ljudbok. Dan Browns den förlorade symbolen.  Jag köpte den för att den var 20 timmar lång, räcker länge. Ungefär samma princip som när jag köpte Pestens tid. Nu är jag inne på sista skivan och när den är slut funderar jag på att sprida skivorna längst väg 46. Sjukt dålig. Uppläsaren har inte gjort världens bästa jobb och när Robert Langdon dör tänker jag att det var på tiden. Självklart dödar inte Dan Brown sin karaktär på riktigt, nä då, sån tur har jag inte. Detta är en ljudbok som gör P2 bra, så enkelt är det