Hade besök i helgen.  Det blev samtal om framtid, drömmar, förväntningar och beskvikelser.  Det blev diskussioner om hur en studentstad bara är ett tillfälligt boende och hur den tiden är begränsad. Det går inte att återvända och tro att man automatiskt ska bli 22 igen. Vi pratade om hur fort det går när man inte reflekterar, bara lever på utan att tänka. Vi pratade om hur svårt det var att träffa nya människor, om hur lätt man accepterar att vara ensam.  Vi surrade om ämnet jobb, jag om hur 8 timmar ( och 20 minuter) bara försvinner i mängden av alla andra dagar och plötsligt blir 3 år. Hon berättade om framtida avgörande vägval och vilken oro det gav.  En gång hade vi båda en plan.

S/ – jag ska sluta tycka synd om mig själv och börja vara grym igen. Jag ska bli lika grym som jag en gång var.

A/ – Låter bra. Me too.